Nu var det väldigt längesedan jag uppdaterade bloggen. Valparna har nu hunnit bli sex veckor! Det har gått så otroligt fort. Det gäller att hinna njuta, snart är de ju redo att ge sig ut i världen med sina nya hussar och mattar. De börjar nu bli små personligheter även om de fortfarande är väldigt lika till både sättet ochj utseendet. De är utomhus i trädgården flera gånger om dagen så länge det inte regnar. De har fått träffa flera valpköpare, suttit i knät och tittat när bilar kört förbi på nära håll utanför huset, blivit avmaskade, träffat de andra hundarna i flocken, klippt klorna, gnagt på nöt-revben och busat en massa förstås. Utomhus har de blivit modigare och modigare. Nu kan de ge sig iväg på lite avstånd och undersöka trädgårdens alla spännande saker. De klättrar på allt som går att klättra på och älskar att åla sig in under saker. De hämtar gärna pinnar och barnens leksaker och går runt och bär på. De tycker om människor, både vuxna och barn och kommer glatt och vill hälsa när det blir besök. Valphagen börjar bli lite långtråkig tycker de så nu är de mycket ute i köket där det händer lite mer. I veckan som kommer ska de få åka lite bil för att vänja sig. De är inte direkt några matvrak vilket förstås kan oroa en hönsmamma som jag men de är i bra hull och har hur mycket energi som helst så jag antar att jag inte behöver oroa mig egentligen. Nu finns det lite nya bilder i ett fotoalbum här på sidan.  

Efter mycket funderande och letande på nätet har jag äntligen bestämt vad valparna ska heta. Mina hundar har alltid haft anknytning till himlen i sina namn och med den här kullen blir det likaså förstås.

De är döpta efter amerikanska stridsflygplan och ska förhoppningsvis flyga högt och utföra stordåd under sina karriärer. 😀

Hanarnas namn:Wildphoebes Skyraider, Starfighter och Thunderbolt

Tikarnas namn:Wildphoebes Firefly och Nighthawk

Igår var det utomhus-premiär för de små trollen. 🙂 Jag trodde nog att de skulle vara mer ängsliga när de fick komma utomhus första gången men det tog inte många sekunder innan de skuttade runt i gröngräset som små glada kalvar. Min kompis Pia var med och agerade trygghetstant och foto-stativ. De börjar bli så stora nu, det märks att Phoebe tycker att de borde börja klara sig lite då och då utan henne. Idag sprang hon efter koltrastar på promenaden och det är ett gott tecken på att hon börjar släppa lite på mamma-beskyddandet för att bli som vanligt såsmåningom igen.